Skrivbegränsad?

Nä vet ni vad?! Jag kanske skulle börja skriva igen?! Är det någon som är kvar där ute eller har ni gett upp mig?

Det har hänt så vansinnigt mycket i mitt liv det senaste.. Livet har förändrats i en rasande takt. Och jag har så mycket i mitt huvud. Så mycket tankar som snart får mitt huvud att explodera om jag inte får ut dem.

Men det är inte helt enkelt. Jag vill skriva om min vardag, så där som jag alltid gjort. Överdrivet, knasigt, känsloladdat eller på skoj, jag vill kunna skriva om det som dyker upp i mitt huvud. Men frågan är om jag verkligen kan göra det nu? I min tyska vardag var det lätt. Jag kunde skriva om vad och vem som helst med vetskap att ingen i min vardagsnärhet skulle kunna läsa och förstå det som skrevs. Nu, när min vardag är här i Sverige, känner jag mig begränsad i vad jag kan skriva. Tänk om någon tar illa vid sig, missförstår eller blir ledsen för det jag skriver, även om det skulle vara uppskruvat och med skojfrisk ton? Jag vet ju trots allt inte vem det är som läser och hur mina inlägg tolkas.

Nej.. jag får nog fundera på det..

Men en sak är i alla fall säker. Jag saknar det här.

Publicerat i Vardag | 3 kommentarer

?

Klockan 23.58

But why går jag och lägger mig så här jävla sent trots att jag är så trött att jag får Anna Anka att se ut som en hottie i jämförelse?

Och but why måste jag vara en sån förbannad instagramjunkie att jag när jag väl ligger i sängen och tröttheten svider i ögonen ändå måste gå igenom de 48 nya bilder som kommit under dagen från mina ”följvänner” där hälften är folk jag inte känner?

Och sist men inte minst och som ändå bör kommenteras i sammanhanget. But why i hela friden känner jag ett behov av att lägga tid på att skriva detta på bloggen?

Lina! S O V!!!!!!

Publicerat i Vardag | 1 kommentar

Oops I did it again…

Trött som en sömngångare och med en frisyr som en uppochnervänd golvmopp sprang jag in i matbutiken för att snabbhandla. Blicken var så fokuserad i betonggolvet att dubbelhakan kändes riktigt naturlig men idag hade jag verkligen inte tid att träffa någon. Jag zickzackade mellan kundvagnarna tills jag kom fram till pastahyllan. Plötslig hamnade ett par blanka svarta skor i mitt blickfång. Jag höjde blicken.

Plötsligt sprack munnen ut i ett bananleende; ”NÄMEN NEEHEEEEEJE…” hörde jag mig själv säga innan jag insåg vad som höll på att hända. Fan också.  ”Så ses vi.. eh.. igen då.. här..ligt.. eh..” fortsatte jag. ”Allt är bra? Jahaja, skönt. Du jobbar söndagar också alltså..” Mental anteckning. ”okej.. annars? kallt vi börjar få nu då..brr…jodå ja jag har på mig långkalsonger redan..såjoråsåattdää…”

Ja. så fortsatte samtalet i 15 minuter ungefär. Riktigt krystat. Fan det kan inte vara möjligt att jag går på samma grej IGEN?! Nej… Matkasse here I come!

 

Publicerat i Det blev inte som det var tänkt, Typiskt, unglaublich, Vardag | Lämna en kommentar

Som vanligt?

Idag när jag lämnade Ollisen på förskolan kändes allt som vanligt. Jag vinkade till fönstret där Olle stod och började min promenad hemåt. Det var först när jag slog igen dörren här hemma som jag insåg att allt inte alls var som vanligt. Jag hade glömt ta av mig de blå skoskyddstossarna på skorna som jag hade tagit på när jag lämnade Ollis.

Inte konstigt att hela buss 4 satt med näsorna tryckta mot vänsterrutan och ögonen så stora att de nästan ploppade ut och inte konstigt att fru Bertilssons hund satt gömd bakom trädet och vägrade komma fram förrän jag gått förbi.

Men jävlar vilka torra skor jag hade när jag kom hem. Inte ett geggkorn. Jag kanske inte har någon värdighet kvar men torra skor kan i alla fall ingen ta ifrån mig. IN YOUR FACE!.. typ..

 

 

Publicerat i Det blev inte som det var tänkt, Typiskt, Vardag | 1 kommentar

Övertändt spontanhej

Det var en vanlig dag och jag tog ett strög i matbutiken för att handla kvällens middag. Det är märkligt det där.. Trots att jag går i den stora butiken vet jag att jag bara kommer packa upp matvaror för dagens middag när jag kommer hem. Att handla till lunchen dagen där på är tydligen något som aldrig slår mig förrän dagen efter vid lunchtid, då jag sliter mig i håret för att kylskåpet är tomt och jag absolut inte har någon lust att åka och handla och blir vansinnig på mig själv att jag inte tänkte längre igår. Så här har det alltid varit. Jag kan till och med handla till dagens lunch och ”glömma” att det kanske skulle vara passande att handla till kvällen också när man ändå är där.

Men det är liksom ett sådant liv vi har haft möjlighet att leva. I Danmark hade vi ett antal matbutiker precis om hörnan och de fungerade som ett extra kylskåp. Var bara att glida ner och köpa det vi var sugna på. Så att handla mat två till tre gånger om dagen var vardag för oss.

Nu gick jag i alla fall i butiken med min stora kundvagn och funderade på vad kvällens middag skulle bli. Jag blir alltid lite folkskygg när jag går i matbutiken. Jag orkar liksom inte prata med folk. Jag vill bara gå där i min egen värld, välja de matvaror jag vill ha och sedan betala och åka hem. Har ingen lust för vädersnack eller ”hur är det med dig nu för tiden-snack” som ändå ingen lyssnar på svaret.

Jag beter mig som insatsstyrkan när jag trycker mig mot hyllorna samtidigt som jag snabbt blickar fram i gången för att kolla om den är ”clear” från folk jag eventuellt skulle tvingas stanna och prata med. ”GO!GO!GO!” ekar det i mitt huvud samtidigt som jag med gasellspänst springer över till nästa ”safe-zone”.

Så idag när jag gick mellan pastahyllorna ser jag i perferin en person komma mot mig. Jag kollar eventuella flyktvägar men inser att det är försent. Jag uppmärksammar att personen har en arbetströja på sig och min mun formar ett ”hej-här jobbar-du-och-här-handlar-jag-leende”, ja ni vet, som ett trevligt bemötande. Men så hände något som skulle få mig att bli vansinnigt förvånad, ja, näst intill chockad. ”NÄMEN HEEEEEJJEE!!!! hörde jag mig själv utropa med vansinnigt euforisk stämma och jag märkte hur mina näsborrar vidgades, leendet sprack ut från öra till öra och ögonbrynen for upp i pannan som om de vore en del av hårfästet. Jag såg så jävla glad ut att det såg ut som jag svalt en banan på tvären. Mannen som var på väg förbi mig stannade med ett obekvämt leende. ”H..ej…” suckade han samtidigt som han blundade lite för länge. Det var uppenbart att han inte alls hade lust att prata med mig.

Jag som hamnat lite i chock över mitt övertända spontanhej försökte reda ut vad som precis hade hänt. What the fuck.. Hjärnan måste skickat fel signaler till känslocentrat, den måste kopplat fel när den insåg att ansiktet framför mig inte alls var någon obekant. Jag hade ju egentligen inte alls lust att prata med mannen framför mig. Vi kände varandra när vi var 15 år och vi var ju knappt ens vänner då så jag fattar liksom inte vad jag blev så jävla glad över. Men nu stod jag där, med ett bananleende så stort att du kunde trycka upp en colaburk om du hade velat. Och nu var det ju försent. Jag kunde ju inte ta tillbaka mitt glädjerop och bara fortsätta förbi. Jag skulle bli tvungen att stanna och prata. Jag funderade en stund på om jag skulle låtsassvimma eller i kanske till och med låtsas blivit dement på äldre da’r… men så insåg jag att det inte fanns någon väg ut. Jag skulle bli tvungen att fortsätta. Så jag körde hela registret. ”Meeen GUUUUUUD vad längesedan det var! Ja..säkert.. 15 år sedan! VAD ROLIGT ATT SE DIG! VERKLIGEN! Vad göööör du nu för tiden? Vad har hänt..ja..de senaste 15 åren då? frågade jag med fejkad uppspelt stämma.

Efter att ha bombat sönder honom med 238 vansinnigt ointressanta frågor visste jag fortfarande inte hur jag skulle avsluta. Leendet hade vissnat en aning och mungiporna hängde nu desperat kvar i kindbenen. Gode Gud ta mig här ifrån. Det fanns ingen annan utväg. Jag bytte helt enkelt samtalsteknik till den mer avvisande varianten. ”Jaha.. ja.. du jobbar ju här och.. ja.. jag handlar ju här så att dää… ja. Vi ses. Hej.” sa jag samtidigt som jag tittade på klockan och lät ansiktet uttrycka att jag höll på att missa något viktigt och gick stressat där ifrån. Jag vet inte ens om han hann säga hejdå.

Jaha. Då var det en butik färre i stan som jag kan handla i då. Check.

Publicerat i Det blev inte som det var tänkt, Vardag | 1 kommentar

Skånsk äppelkaka med whisky

Gjorde en sådan himla god och annorlunda äppelkaka häromdagen. Väldigt smakrik med dofter som påminner om jul. Mums!!

  • 250 g mixad kavring.
  • 2 tsk malen kryddpeppar
  • 1 msk malen kanel
  • 1 msk malen kardemumma
  • 1 msk äkta vaniljsocker
  • 1 dl socker
  • 1 dl ströbröd
  • 125 g smör till stekningen
Äppelkompott
  • 1 kg Äpple, skalade klyftade
  • 1 dl koncentrerad äpplejuice
  • 2 tsk färsk riven ingefära (valfritt)
  • 3 tsk Whisky att skvätta över när kompotten ligger i formen
Smul till topping
  • 75 g mjukt smör
  • 1,5 dl Mjöl
  • 3 msk socker
  1. Sätt ugnen på 175 grader. Klä en rund springform med bakplåtspapper.
  2. Kaksmulor: Mixa brödet till smulor och blanda med alla kryddorna, ströbröd och socker. Lägg i smöret i en varm stekpanna och stek smulorna under ett par minuter. Rör runt ordentligt.
  3. Kompott: Lägg äppleklyftor och ingefära i en kastrull med någon matsked vatten på botten och häll över juicen. Låt det puttra så äpplena blir lite mjuk, de ska inte bli mos!
  4. Smultopping: Blanda smör, mjöl och socker till en smulig kladdig deg.
  5. Lägg hälften av kaksmulorna i botten på formen. Häll över all äppelkompott, skvätt över lite whisky. Häll resterande av kaksmulorna på äpplena och toppa med smultopping. Grädda lågt/mitten i cirka 30 minuter, smulet ska få lite färg! Låt kakan svalna och servera med önskat tillbehör!

20131101-104212.jpg

Publicerat i Bakat, Paj | Lämna en kommentar

Happy Hallo viiin!

I Sverige har väl snart varenda livsmedel en egen dag. Kanelbullens dag, våffeldagen, semmeldagen, ja you name it and they have their own day. Och vill du ta det till en helt ny nivå kan du fira grynkorvens dag genom att bli medlem i grynkorvens vänner. Jo det finns faktiskt. Då träffas ni på möten och sjunger ”jag vill ha blommig falukorv till lunch, mamma” men byter ut falukorvsordet mot grynkorv. Så finurligt.

Om du nu kände att du fick ett djupare intresse för just grynkorv föreslår jag att du tittar på denna mycket givande grynkorvsfilmsnutt.

Visst känns livet plötsligt lite mer intressant?!

Så av alla dessa dagar måste jag ändå säga att Halloween är min favorit. Tänk att vinet äntligen fick sin egen dag. Jag har firat hela dagen! Jag har gått hos varenda granne, sträckt fram ett tomt vinglas och skrikit ”Happy Hallo Viiiin!!”. Så jävla trevligt. Och berusande.

Skål mina vänner!

20131101-104132.jpg

Publicerat i fest, Halloween | Lämna en kommentar